Vila i frid, Linda...

Nu har Linda blivit en ängel och tre små barn har förlorat sin mamma. Det är ofattbart grymt att något sådant får hända en 33-årig småbarnsmamma som borde ha större delen av livet framför sig. Även om jag aldrig träffade Linda personligen så har jag "känt" henne sedan jag var gravid med Samuel och hon var ensam mamma till lille Adam, idag 11 år. Det var så vi lärde känna varandra - genom en mailinglista på internet för ensamma mammor. Sedan träffade hon sin man liksom jag träffade min (och de flesta andra på mailinglistan som liksom förlorade sitt syfte sen!) Jag fortsatte dock följa Linda via hennes fantastiska hemsida som hon gjorde till Adam och sedan via hennes gravid-blogg som hon skrev när hon väntade William, född 08, och ännu senare hennes "vanliga" blogg som numera har flera hundra tusen besökare i månaden. Det sistnämnda pga hennes oerhört utlämnande och nakna skildring hur det är att som småbarnsmamma leva med obotlig och spridd cancer och veta att man snart kommer att lämna sina tre barn. Cancerbeskedet fick hon när hon väntade minstingen Erik, 1½ år gammal. Jag har ofta gått in och läst Lindas blogg, mycket pga den energi och styrka hon utstrålat trots verkligheten hon levt i de senaste 1,5 åren. Hon har delat med sig av allehanda tips och visat sina oerhört vackra foton. Dessutom har hon gett mig distans till min egen tillvaro bara genom att vara och genom att skriva om sin egen situation och sin smärta. Ens egna problem blir så små och futtiga i jämförelse.

Igår skrev hennes man, Lars, följande ord på hennes blogg: "Jag kommer alltid finnas för dig och våra barn och jag älskar dig. Jag kommer att sitta jämte dig och hålla i din hand tills döden skiljer oss åt. Tack för den finaste gåvan du gett mig - våra barn." Jag hoppas du är fri från dina smärtor nu, Linda, och jag är övertygad om att dina barn, genom din blogg och dina fantastiska foton, kommer att ha fina och ljusa minnen av sin mamma. Ingen förtjänade titeln Årets Hjältemama bättre än du!

När jag dör är jag alls inte borta
fast min kropp blivit aska, min vän.
Ty med allting som susar och sjunger
skall jag komma tillbaka igen.

Genom fåglarnas kvitter i träden
genom fjärilars fladdrande slag.
Genom flingornas dans på din ruta
skall jag ge dig en hälsning var dag.

Och när björklöven spricker om våren
och du känner en värmande vind,
skall du ana min själs odödlighet
när jag dunlätt kysser din kind.

Och då vet du jag är inte borta
nej, mer nära än du kan förstå
genom allt som susar och sjunger
skall min hälsning med kärlek dig nå...