Idag har jag gjort äppelmos. Mycket. Har även fixat Samuels rum samt håller på med uppfräschning av arbetsrummet då det även ska rymma Annie och hennes leksaker i ett hörn. Det går sakta men säkert framåt. Utöver det har jag prismärkt och gått igenom kartonger med gamla kläder som jag ska försöka sälja på barnprylsloppis till helgen samt, naturligtvis, lagat mat och tvättat som är något jag gör varje dag. Innan dess arbetade jag till kl 16. Det är jobbigt, visst, till och med väldigt kämpigt ibland och det finns inte mycket utrymme och ork kvar MEN jag klarar det. Jag orkar och framför allt, jag klarar allt detta för att jag är frisk och egentligen inte har så väldigt stora bekymmer vare sig med mig själv eller min familj, som även de fått ynnesten att få vara friska och (åtminstone ganska) normala :) Alla människor har det inte så och genom att veta detta ger det perspektiv på tillvaron och en anledning att vara tacksam över varje dag som går som man får fortsätta ha det bra, leva gott ochframför allt, må bra!
När min äldsta son Samuel var liten gick jag med i en s.k. mailinglista för ensamstående mammor. Det innebär att alla mail man skriver till en viss adress kommer till alla som är medlemmar på listan och den gemensamma nämnaren för oss var som sagt att vi var ensamma mammor (=namnet på listan). En tjej på denna lista var Linda, fyra år yngre än jag. Hon var ensam med sin son Adam som är lite äldre än Samuel. Så småningom förlorade listan sin funktion då de flesta av oss träffade nya partners och därmed inte var ensamstående längre. Många fick även fler barn, så även jag. Och Linda. Linda hittade jag på igen för bara några år sen när hon väntade sin andra son, William, och bloggade om sin graviditet. Lite sporadiskt gick jag sen in och läste hennes vanliga blogg då och då, även sen William var född. Det dröjde inte länge förrän Linda avslöjade i sin blogg att hon var gravid igen. Utöver graviditeten handlade bloggen om ungefär samma saker som min blogg handlar om - barnen, familjelivet, vardagen... Ända tills Linda, några månader innan Erik skulle födas, drabbades av en synnerligen aggressiv och snabbt spridande bröstcancer. Bebisen i magen fick de plocka ut i vecka 32 för att kunna påbörja Lindas behandling snarast för att förhindra spridning. Hennes situation såg alltså ut som så att hon var nyförlöst med en prematurbebis, hade en 1½-åring och ett skolbarn hemma och en cancerdiagnostik som hon var tvungen att behandlas mot omgående. Detta var för ett år sedan och efter det har Linda fått veta att hon har metastaser i skelettet, lymfkörtlarna och levern vilket säger sig själv att det inte är bra. Medellivslängden gällande denna typen av cancer är efter fem år 25-50%, eller mer exakt ca två år.
Jag går ofta in och läser Lindas blogg för hon är väldigt duktig på att uppdatera och pryder bloggen med många vackra foton. Hon skriver varmt och positivt om sin fina familj utan sentimentalitet och självömkan vilket är starkt. Själv vill jag bara gråta när jag läser hennes blogg för jag tycker det är så sorgligt. Och orättvist. Var finns rättvisan i att en ung mamma på 33 år, gravid med småbarn, drabbas av en sån hemsk sjukdom som gör att hon med största sannolikhet inte kommer få se sina barn växa upp? Jag tycker det är ofattbart. Visst gnäller jag ibland och tycker livet suger MEN jag är frisk, mina barn är friska, jag har en underbar äkta man och vi har ett bra liv tillsammans. Livet kan förändras så snabbt, snabbare än man kan ana så var rädd om det och de nära och kära. En dag kan det vara för sent att uppskatta det man faktiskt har. Något positivt i Lindas tillvaro är att hon blivit nominerad till att bli årets hjältemamma av tidningen Mama. Jag vet ingen som förtjänar den titeln som hon så när det är dags att rösta hoppas jag alla går in på Expressen och lägger sin röst på Linda. Under tiden kan ni läsa hennes blogg.
När min äldsta son Samuel var liten gick jag med i en s.k. mailinglista för ensamstående mammor. Det innebär att alla mail man skriver till en viss adress kommer till alla som är medlemmar på listan och den gemensamma nämnaren för oss var som sagt att vi var ensamma mammor (=namnet på listan). En tjej på denna lista var Linda, fyra år yngre än jag. Hon var ensam med sin son Adam som är lite äldre än Samuel. Så småningom förlorade listan sin funktion då de flesta av oss träffade nya partners och därmed inte var ensamstående längre. Många fick även fler barn, så även jag. Och Linda. Linda hittade jag på igen för bara några år sen när hon väntade sin andra son, William, och bloggade om sin graviditet. Lite sporadiskt gick jag sen in och läste hennes vanliga blogg då och då, även sen William var född. Det dröjde inte länge förrän Linda avslöjade i sin blogg att hon var gravid igen. Utöver graviditeten handlade bloggen om ungefär samma saker som min blogg handlar om - barnen, familjelivet, vardagen... Ända tills Linda, några månader innan Erik skulle födas, drabbades av en synnerligen aggressiv och snabbt spridande bröstcancer. Bebisen i magen fick de plocka ut i vecka 32 för att kunna påbörja Lindas behandling snarast för att förhindra spridning. Hennes situation såg alltså ut som så att hon var nyförlöst med en prematurbebis, hade en 1½-åring och ett skolbarn hemma och en cancerdiagnostik som hon var tvungen att behandlas mot omgående. Detta var för ett år sedan och efter det har Linda fått veta att hon har metastaser i skelettet, lymfkörtlarna och levern vilket säger sig själv att det inte är bra. Medellivslängden gällande denna typen av cancer är efter fem år 25-50%, eller mer exakt ca två år.
Jag går ofta in och läser Lindas blogg för hon är väldigt duktig på att uppdatera och pryder bloggen med många vackra foton. Hon skriver varmt och positivt om sin fina familj utan sentimentalitet och självömkan vilket är starkt. Själv vill jag bara gråta när jag läser hennes blogg för jag tycker det är så sorgligt. Och orättvist. Var finns rättvisan i att en ung mamma på 33 år, gravid med småbarn, drabbas av en sån hemsk sjukdom som gör att hon med största sannolikhet inte kommer få se sina barn växa upp? Jag tycker det är ofattbart. Visst gnäller jag ibland och tycker livet suger MEN jag är frisk, mina barn är friska, jag har en underbar äkta man och vi har ett bra liv tillsammans. Livet kan förändras så snabbt, snabbare än man kan ana så var rädd om det och de nära och kära. En dag kan det vara för sent att uppskatta det man faktiskt har. Något positivt i Lindas tillvaro är att hon blivit nominerad till att bli årets hjältemamma av tidningen Mama. Jag vet ingen som förtjänar den titeln som hon så när det är dags att rösta hoppas jag alla går in på Expressen och lägger sin röst på Linda. Under tiden kan ni läsa hennes blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar